Vår hundflock har decimerats, och det av både trevliga och mindre roliga anledningar. Den trevliga handlar om Lewis. Han kom till oss som valp förra sommaren med förhoppning om att han skulle bli en fin vallhund åt Kenth. Men vi hade också bokat upp oss på en valp från Wales, som fick namnet Brexit (han var lite före sin tid…). Väldigt impulsivt beslut för att vara av oss. Två valpar samtidigt, sådant gör inte vi. I alla fall inte särskilt ofta. Vi gjorde det för sisådär 11 år sedan och lovade oss att aldrig göra om det. Förstås jättegulligt med två valpar i huset men oj så mycket röj det blev. Sedan dess har vi gjort som vanligt, slussat in en yngling i taget bland de andra lite äldre och mer välstädade hundarna. Men minnet räcker ungefär 11 år tydligen, för nu var det dags igen. Och trots att både Lewis och Brexit visade sig vara riktigt fina killar som bägge utvecklades bra i fårhagen blev det rätt stökigt att ha två jämngamla galningar i flocken. Vid höftledsröntgen uppdagades dessutom ett möjligt framtida problem då det såg ut som att Lewis hade en extra kota mellan rygg och bäcken, en så kallad övergångskota. Vi blev upplysta om risken för problem vid hård belastning, och rådet om att inte ha alltför stora förhoppningar om honom som elithund. Våra tankar kom då om en eventuell omplacering, och när så erbjudandet om en Lewis-flytt dök upp testade vi. Och det visade sig vara en fullträff. En fantastisk familj med massor av tidigare hundvana och med nyetablerad liten fårbesättning men i avsaknad av vallhund som kan utföra gårdssysslorna. Kan det bli bättre? Provperioden gav tummen upp och Lewis fick flytta till ny flock. För oss lite ledsamt och vemodigt, vi gillar Lewis och är vana att behålla våra hundar, men vi lyckades tänka rätt här och sätta honom i centrum. Nu får han all den kärlek som han förtjänar och lagom med arbete för att förhoppningsvis få ett långt och friskt liv. Tack Liisa, vilken tur att våra vägar möttes! Han har dessutom påbörjat en ny karriär som modellhund. Snygg, den där Lewis!
Den tråkiga decimeringen av hundflocken handlar om Xuper. Vår, och mest Niinas, fina fina tollare som gett så mycket. I tisdags fick han somna in, 9 år gammal. Vid sidan av att han var en fantastisk liten hund hade han en annan sida, som stod i skarp kontrast till vad vi såg som hans normala personlighet. Om hans Dr Jekyll-sida var mjuk, glad, träningssugen, gosig och lättsam var hans Mr Hyde-sida präglad av en blixtrande och avgrundsdjup aggression. Den sidan visade sig ganska tidigt, och då enbart gentemot familjens övriga hundar. Typiskt var vid återföreningar med de övriga hundarna men det kunde smälla även i andra lägen, exempelvis då han och en annan hund luktade på samma kissfläck. Och även om det inte blev förfärliga skador hos motparten blev alla hundar i flocken märkta på ett eller annat sätt. Även psykiskt, Xuper var en svår hund att förstå sig på av de andra. Vi har haft många diskussioner om var gränsen går, men eftersom vi hittade fungerande vanor och nästan alltid lärde oss att förekomma gick det ganska långt mellan olyckorna. Men någonstans går gränsen. För oss efter lördagens anfall på Kiitos som gav ett sårigt ögonlock, några millimeter från en långt värre olycka. Det är förfärligt tråkigt att låta en fysiskt frisk hund somna in, men så blev det denna gång. Vi kommer nog alltid att minnas hans bägge sidor men väljer nu att tänka på hans trevliga sida, och alla de härliga stunder han gett oss. En fantastisk kompis, inte minst till vår dotter Vilda. Och en jättefin lydnadshund där han tillsammans med Niina vann SM-silver och var med i landslaget under fyra år. Hans andraplats i kvalet på VM 2014 minns vi med otrolig glädje och stolthet. En ung tollarpojke som sopade banan med nästan alla fantastiska lydnadshundar denna dag! Finns det en hundhimmel har han säkert återförenats med Skoj, den enda hunden i familjen som hade full koll på sin ”lillebror”.
