Livet går vidare, och planerade saker genomförs. I helgen var det till exempel en lydnadsklass 3 inplanerad för Pikes del. Inte för att den var jätteviktig men bra att ha något att göra och något konstruktivt att tänka på. Kanske är vi just nu i ett mer kontemplativt och inkännande tillstånd än vanligt, för denna gång lade vi extra märke till hur Pike reagerade på dagens skeenden. Han är ju en extraordinär hund. Han är nog den intelligentaste hund vi fått lära känna, men också en av de mest egensinnade. Redan första gången vi träffade honom hos uppfödaren la vi märke till hans självtillräcklighet men förstod nog inte hur präglande den skulle vara på hans personlighet. Just att han har sina egna åsikter, en enorm integritet (han skulle själv aldrig, inte ens under hot om indragna träningspass, tillstå att han samarbetar) och hans förunderliga smartness gör att man får extra stor respekt för honom. Han är ingen människa och har inga sådana egenskaper som särskiljer oss från andra djur, men tusan vad mycket som pågår där inne i skallen.
Det börjar på morgonen. Vi går upp vid femsnåret och Pike fattar direkt vad det handlar om. Han är den utvalda, och det är dags för Pike att få visa upp sina kvaliteter. Varför han gör det, och inte tror att det kan vara något annat i görningen, vet vi inte riktigt. Troligen handlar det om hans centrala placering av sig själv i världsaltet. Sedan är det nog också att han tycker att det nu var tametusan på tiden. Tränat har han gjort under hela året men tävlingarna, både i lydnad och fårvallning, har det varit frustrerande glest med. Tävlingarna innehåller så mycket mer för Pike än ett träningspass. Det är spänning, en möjlighet att få visa upp sig, förhoppningsvis inför en stor publik, hyllningar efteråt av alla som sett honom och en underbar möjlighet att sprida sina gener vidare. Det sistnämnda har han aldrig lyckats med, men hoppet därvidlag är starkt.
Han tycker att våra rutiner denna morgon är alltför saktfärdiga. Herregud, hur lång tid ska det ta? Han pockar på att gå ut. Han kastar i sig maten. Promenaden sker i någon slags fast-forward-tempo. Visst, bajsa, men sedan kör vi. Sista delen, då vi i princip nästan alltid viker av ner mot husets baksida, skuttar han istället övervägen, den som leder ner till bilen. Kiitos, som också är lös, viker av den vanliga vägen och tittar förundrat på Pike. Men Pike har fattat något som de andra inte förstår. Idag är det En Stor Dag.
Väl i bilen och på väg mot tävlingen har Pike säkert full koll på vad för sorts tävling det är. Vallhundsstaven är inte inlagd i bilen och han har inte hört av klirret av piporna, så vallning med Kenth är det inte. Återstår lydnad tillsammans med Niina. Träningskassen är ju också med, så egentligen en smal sak att fatta. Kanske visste han det redan direkt i morse, och tog det på tecken som vi är helt omedvetna om. Resan tar en stund, tävlingen är på Falu BK. Efter lite onödig väntan i bilen (typiskt!) så är det dags för den där härligt rekognoscerande första turen. Var är vi? Vilka andra hundar är här? Vilka är tikarna som man ska lägga in stöten på? I detta ystra tillstånd upplever vi som hans ägare honom lite besvärlig. Inte omöjlig, men här känner vi behov av att ha ett litet extra samtal med honom. Vi berättar att vi förstår honom i hans upplevelse, vi så att säga hör vad han säger, men att det också handlar om mer än att flörta. Och det är helt ok, säger Pike, det är ju också härligt med själva tävlingsmomentet. För några år sedan fick vi inte alltid balans i hans olika intressen, men med tiden har vi lärt oss att ha dessa små påminnelser om hur man ska tänka på en tävlingsplats. Och Pike har lärt sig att kompromissa.
Pike får det sista startnumret. Det gör inte Pike något. När man väl kommit fram och vet vad som väntar är han lite cool inför händelsen. Men då han väl tas ur bilen för Den Stora Uppgiften är han däremot otålig. För h-e, vilken tid ni tar på er! Och vad gör den där hunden på min plan?! Uppvärmning? Jag är född klar! Här är det återigen dags för lite kommunikation. Utmanande träning som gör att han tar in åtminstone något om att han bör rikta sitt fokus rätt. Här upplever vi att han numera brukar lägga sina parningsplaner åt sidan. Han kan skilja på sina hobbys. Men tålmodigheten är klen.
Till slut är det dags. Pike får äntligen äntra ringen. Pike is in da house! Dags för standardchecken. Där är rutan. Rundakonen och hopphindren. Där ligger apporterna. Ok, informationen inhämtad, kör på och visa mig startpunkten, matte! Här är det en grannlaga uppgift för Niina att få honom tillräckligt inriktad på henne för att få det hela att se ut som ett samarbete. Trots Pikes tidiga idéer om autonomi och självstyre har han med tiden fått acceptera att det inte blir några härliga apporteringar eller skick om han inte först gör som Niina säger. Som att sätta sig vid hennes sida inför momentet, transportera sig vid hennes sida mot nästa startpunkt (herregud så onödigt!!!) och förstås, det värsta av allt, att behöva gå ett helt fotprogram vid hennes sida. Fatta hur det ser ut utifrån. Man kan ju tro att han är foglig! Som att han är en slav!!!
Pike markerar detta missförhållande genom att missa exaktheten i samtliga halter och svängar. ”Oj, stannade du, märkte inte det riktigt”. ”Aha, var det helt om HALT och inte MARSCH?!”. Någon ursäkt från hans sida blir det förstås inte, snarare en irriterad blick mot Niina om att hon ju kunde ha varit liiiiite tydligare. Nåväl, det fria följet genomlids såväl som det något skojigare stå, sitt och ligg under marsch. Sedan händer det! Bojorna kastas och livet börjar! Det är dags för RIKTIG LYDNAD!!! Enligt Pike ingår faktiskt resten av momenten i den kategorin. Han får göra en snygg inkallning med tvärstopp där gräset sprätter. Han gör sändanden som får publiken att häpna och apportgripanden som får alla närvarande att dra efter andan. Allt detta förstås i Pikes upplevelsevärld, men den är ju då också den enda sanna.
Efteråt är Pike väldigt nöjd med sig själv. Det är också då det är dags att bli beundrad och håva in allas gränslösa beröm. Pike är generös i stunden och låter alla vara med i den bollek han bjuder upp till. Efter att ha sprungit fram till en person och fått bollen kastad styr han nästa gång mot någon annan beundrande person som får äran att kasta bollen. Idén med denna lek är kanske inte så mycket bollfångandet, mer en möjlighet att få visa upp sig och samtidigt låta hans fans vara delaktiga. Därefter är det dags för det som nog är den egentliga höjdpunkten. Prisutdelningen! Återigen allas blickar och beundran, och möjligheten att få stå i centrum. Vinst är en självklarhet. Skulle han inte bli uppropad sist har någon räknat fel, och han är ändå den rättmätiga segraren. Detta är också tillfället då hans andra hobby får sitt utlopp. Här finns brudarna, de riktigt snygga. Man kan försöka innan man blir framropad men det bästa läget infinner sig vid själva prisutdelandet, då det är dags att hoppa upp på prispallen. Matten är helt upptagen med att prata med prisutdelaren så här är det i princip fritt fram att lägga fram sina attribut för de andra hundarna på prispallen. Är de inte tikar så kan man ju låtsats att de är det. Det gäller att tänka positivt.
Nä, Pike är ingen människa, vi fattar det. Men han är verkligen inte ”bara en hund”.
En film från tävlingen hittar du här.
